Ja nu sitter jag här i min ensamhet på jobbet och gråter inombords...
jag är alltid bortglömd. Hanna kom ihåg det, men inte ens min familj har sagt nåt.
jag hade räknat med något storslaget, frukost på säng och värsta paketen men nada. inte ens ett grattis.
Nu ska jag sitta och deppa vidare. får se om jag klarar dagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar